/ vardagsrealism /

vardagen

Plötslig en dag vaknar man av att telefonen ringer. Klockan är 10.22 och det är ens ömma moder i luren. Så pratar man i två minuter och bäbisen brevid vaknar och är glad och skrattar. Man ger ungen lite tuttmjölk. Så går man upp och känner hur hela jävla ryggen ömmar och värker, ända ut i tummarna. Såret på vänster tumme som uppkommit i en osthyvelsolycka skaver men ser torrt och fint ut. Stapplar in i köket och måttar upp fyra ostrukna kaffemått och häller i en slatt vatten i kaffekokaren som borde ha diskats alternativt bytts ut av en nyare för länge länge sedan. Hämtar ungen från sovrummet och lämpar över till barnafadern. Häller i sig två koppar Gevalias ekologiska mörkrost, hittar två bitar överblivet knäckebröd ovanpå kylen och äter med smör och potatisskalad ostskiva för båda osthyvlarna va skitiga och man orkar bara inte diska. Sen gör man dödsrycket och bara känner att man MÅSTE duscha för det va typ 3-4 dagar sedan sist. Så ställer man sig i duschen och snabbduschar på två minuter för ungen ligger ensam i babygymmet och barnafadern är och köper ciggaretter och äppeljuice. förbannar sedan att man köpte en syntetbadrumsmatta på Hemtex för den drar bara åt sig ALLA hårstrån och dammkorn och grus som kommer in genom lägenhetsdörren. Så ställer man sig framför spegeln och tar på sig deo och borstar tänderna. Sen känner man sig rätt så fräsch. Raffsar fram en amningsbh som faktiskt är tvättad och inte luktar gammal sur mjölk+svett. Letar reda på nya mjölkinlägg. Och så skiner solen in genom lägenhetsfönstrena och man känner att det kanske finns ett hopp om våren och man har på nått sätt glömt hur trött man är och att ungen skrek mellan 19 och 24 igår ikväll.