Våga vägra
Jag blir så jävla less på all denna uppdelning i "pojk-" och "flickkläder" till bäbisar. Där "pojkkläderna" är blåa, grå, svarta, gröna, bruna och har motiv med t.ex bilar och dinosaurier och "flickkläderna"
är rosa, vita, pastelliga och har volanger och rosetter och blommor och hjärtan på.
Jag vägrar låta mitt barn växa upp i en sån snäv mall. Jag klär mitt barn i vad fan jag vill. Hon ska växa upp och känna att hon kan ha på sig vad hon vill och leka med vad hon vill och bli vad hon vill oavsett vilket kön hon väljer att identifiera sig som.
Blir så ledsen när människor delar in små nyfödda barn i fack. Eller det vill människor ju gärna göra så fort sperimen simmat in i ägget. När Silje låg i magen så visste vi inte att det var en Silje. Det spelade ingen roll(för oss). Men den mest frekventa frågan av folk måste ha varit "Vet ni vad det blir(för kön)?". Jag är ju ändå relativt väluppfostrad så sa bara "nä" när jag egentligen hade lust att skrika "DET BLIR EN BÄBIS". Ingen frågade om barnet var friskt och mådde bra. Bara könet var intressant.
Och alla som sa "då måste ni ju köpa neutrala kläder nu när ni inte vet vad det blir". Måste vi? Varför? Och vad är neutrala färger, beige eller(blä)? Jag köpte de flesta färger förutom svart av nån anledning(jag som är en svartklädd människa) och både blommigt och kläder med djurmotiv på. Inte så mycket bilar dock. Nu är Silje här och jag tänker att det hade varit mer provocerande om jag hade en pojke som var klädd i rosa och blommigt. En flicka förväntas man klä i sådana mönster.
Jag fick aldrig nån brandbil när jag var liten. Frågade mamma varför när Harry fick en på sin 3-årsdag och hon sa "men du är ju en flicka".
